Böle hembygdsförening Webbansvarig

Böle Hembygdsförening

Lillmoravägen 11B

941 91 Piteå

070-5418857

bankgiro 5600-0128

bolehembygdsforening.se

 

Böle Bom 1934

Böle-Bom

- skiljestället med 100-åriga anor!

 

Det är tidig morgon!

Det är den 10 augusti 1982.

Jag står på gårdsplanen till mitt barndomshem.

En frisk doft av morgonsval, klar förhöstluft slår emot mig!

Solen är redan en bra bit upp på den molnfria klarblå himlen.

Löven på gårdens 80 åriga björkar och rönnar har redan fått en första skiftning i gult och rött. En lätt vind drar genom lövverket. Det susar så rofyllt. Den djupblå vattenspegeln i Lappgärdsviken ligger spegelblank och i den klara spegelytan ser jag horisonten och bergen på andra sidan Långnäs - och Svensbyfjärdarna avteckna sig.

En underbar syn!

En vacker dag har just börjat, men också en dag som är slutet på en 100-årig epok - Flottningsepoken!

Denna dag är sista dagen för flottningen på Pite-älven.

Idag den 19 augusti 1982 går den sista stocken genom gallringsbommen i skiljestället vid Böle-Bom.

 

Hur har utvecklingen varit under dessa 100 år?

 

Hur har framsyntheten, verkligheten och drömmarna blivit för alla dessa människor som agerat under alla dessa år ?

Sammanställningar av genomgångna dokument som sparats under alla dessa år, uppteckningar av episoder och berättelser av "dom som varit med", ligger till grund för min - i vissa avsnitt subjektiva -skildring av flottningsepoken vid skiljestället i Böle-Bom.

 

Vi börjar från början. Virkesflottar och timmer har varit en vanlig syn på Pite-älvens nedre lopp sedan början på 1700-talet, troligen även på 1600-talet. Fram till mitten av 1800-talet roddes, seglades eller varpades virkesflottarna ner till lastageplatserna vid kusten, för vidare transport med segelfartyg ut i stora världen.

Så kom ångans tidevarv och allt förändrades. Först efter ångsågarnas genombrott under senare delen av 1800-talet, kunde sågverken placeras vid kusten och hamnarna där.

Tidigare var det småsågarna som var placerade vid forsar och fall upp efter älven - där drivkraften s a s var gratis - som förädlade skogen till eftertraktade sågade varor. Kapaciteten på dessa småsågar kunde givetvis inte jämföras med "den nya tidens" ångsågar. Nu kunde allt virke förädlas vid kusten. Vid kusten fanns arbetskraft och kapital, samt hamnar och lättillgängliga lastageplatser för skeppen, som förde ut de sågade trävarorna till kontinenten och den stora marknaden.

 

Flottningen måste moderniseras

-korsflottningens tid var förbi !

 

Arne Berglund, under många år förman vid

Piteå Flottningsförening

Flottningen sköttes dock fortfarande orationellt och inte så lite aningslöst och arbetskraftsfientligt. Flottningslagstiftningen från 1889 var det som på ett avgörande sätt skapade förutsättningar för en nödvändig förändring, till en rationellare användning av älvarna som flottleder. Så också för Piteälven.

Lagen stadgade bl a att flottningsföreningar skulle bildas och samordna flottningen i de allmänna flottlederna. Dessa flottningsföreningar skulle bestå av flottningsintressenterna i vattendragen.

Pite Flottningsförening bildades 1884.

 

 

 

Sveriges viktigaste exportprodukt

-sågade trävaror!

 

Under 1800-talets senare del, blev sågade trävaror Sveriges viktigaste exportprodukt.

Sågverksindustrin fick en tillväxt som blev explosionsartad och därmed också flottningen.

Tillväxttakten sammanfaller väl med den industriella expansionen i Sverige i övrigt. Före sekelskiftet var sorteringen förlagd ca 3 km uppströms Böle-bron vid "Barnholmen" där man drog ihop timret i flottar, den sk korsflottningen.

Dessa flottar roddes och seglades ned till Storfors och Munksund, där de nya ångsågverken fanns.

 

 

 

 

Efter sekelskiftet flyttades sorteringen till Lappgärdsviken. Korsflottningen fortsatte där på samma sätt som tidigare, men i större omfattning. Det var timmer överallt i viken och ännu mer låg i älven uppströms och väntade på att bli sorterat. De olika virkesägarna, som blev allt fler, ville få sitt timmer väl och snabbt sorterat, innan det bogserades till sågarna. Själva sorteringsförfarandet med korsflottning blev med tiden, allteftersom timmermängderna ökade, otidsenligt och inte så lite orationellt. Det fanns inga bommar att gå på och inga bryggor att överskådligt, snabbt och rationellt sortera de alltmer ökande flottmängderna.

De unga karlarna anmälde sig att stå i det kalla vattnet och sortera ut de olika virkesägarnas stockar. Vighet och snabbhet var ett kännetecken för dessa unga män, som stod på de lösa stockarna vid uppbyggandet av de korsflottade timmerbuntarna. Ett alldeles speciellt problem hade flottningskarlarna med skorna. Man använde sig av kängskor (näbbskor) av läder. Kängskor var överhuvud taget landsbyggdsbefolkningens vardagssko. Problemet med dessa läderskor för flottarkarlarna, var att skorna efter ett kort tag i vattnet, släppte igenom vattnet. För att i viss mån få skorna motståndskraftigare mot vätan, linoljade och tjärade man in lädret. Detta hjälpte givetvis inte i längden, utan så småningom trängde vattnet igenom och man stod så småningom "blötskodd"

 

För att få ett högre skaft på sina kängskor, förekom det att man sydde fast mjukt skinn i skaften, som sedan snördes åt med en rem kring byxbenen. Det säger sig självt att många blev sjuka av att stå i det kalla vattnet hela dagar. De ansvariga tvingades att finna nya lösningar för att förbättra arbetsförhållandena. Man byggde därför bommar - dvs 4-5 stockar i bredd , sammanhållna med fastspikade bräder - som flottarna kunde stå på och sortera ifrån. Roddbåtar - där företrädesvis äldre sorterare hade sin arbetsuppgift - kom också till användning, inte minst vid förflyttningar inom Lappgärdsviken, samt givetvis vid utleverans av de färdiga buntarna.

Fram till 1921 använde man sig av korsflottningsmetoden i Lappgärdsviken.

 

Nya metoder - större kapacitet

-idégivare Inspektor Nikanor Lindström.

 

Nya metoder som helt kom att revolutionera och förändra virkeshanteringen vid skiljestället i Böle-bom, infördes och utvecklades av Nikanor Lindström, en ung uppslagsrik inspektor som genom egna idéer och förvärvade kunskaper från Sandslåns Skiljeställe i Ångermanälven, förverkligade den första rationella sorteringen.

1921 stod den nya, moderna sorteringen klar. Arbetarna/sorterarna fick nu - på den nya sorteringen - stå torrskodda på bryggor och breda bommar, när de sorterade timret. En mekanisk anordning med elektriska motorer och stållinor drev sakta men säkert timmermassan ner till de två buntverken. Där buntades stockarna ihop till bogserbara buntar, sammanhållna av kraftiga vajrar och kättingar. Buntarna sammankopplades till långa foror, som sedan bogserades till sågverken på Lövholmen och i Munksund.

 

Böle-Bom, en stor arbetsplats

- särskilt under sorteringsperioden sommartid.

 

På 1920- och -30 talet sysselsattes c:a 150 man under sorteringsperioden maj - september, men även vintertid var det en stor arbetsplats.

På "Skäret", den udde som avgränsar Lappgärdsviken från Långnäsfjärden, bedrevs en omfattande verksamhet året om.

Underhållsarbete och nyproduktion av de mest skilda slag utfördes. Det var skickliga smeder för allehanda smidesarbeten, mekaniskt kunniga arbetare för komplicerade konstruktioner. Elektriciteten hade gjort sitt intåg strax före 1920 och man var givetvis inte sen att använda sig av denna kraftkälla. För detta behövde man kunniga elektriker, både för underhåll, men även när nya och arbetskrafts-besparande konstruktioner utvecklades och tillverkades.

Att göra båtar för olika användningsområden var man också skicklig på. Spel-ekor, forsbåtar, roddbåtar tillverkades av skickliga båtbyggare, det mesta i trä. Så småningom lärde man sig också att tillverka båtar av järnplåt, robusta och med kraft från - till att börja med, karakteristiskt dunkande råoljemotorer - som med tiden ersattes av mer lättskötta dieselmotorer.

Kunskap för tillverkning, skötsel, drift och underhåll av dessa "nymodigheter" fanns det hos den yrkesskickliga personalen, som kunde klara de mest skiftande arbetsuppgifter.

På "skäret" fanns också magasinsbyggnader, 2 baracker för manskapet, med matsal för kocklag sommartid. Såganläggning där man sågade fyrkants bomträ till bommar och bräder till bryggor, båttillverkning, reparation och nytillverkning av fastigheter fanns också inom området.

På "Skäret" fanns även en stor vedplats, där man sommartid tog hand om allt spillvirke från "sormhålet" På vedplatsen kördes spillvirket upp och höggs till kastved för avsalu och för egna behov.

 

 

 

 

 

 

Flottningslaget vid Böle Bom 1934

Bilden tagen framför matsalsbaracken, som vid den tiden låg där vägen från Hamptjärn ansluter till Älvvägen. I mitten av andra raden sitter i kostym och hatt, inspektor Nikanor Lindström och faktor Johan Nilsson ”Job-Nisch”.

 

 

Ny sortering byggdes 1936-1937

-uppgrundning tvingade fram förflyttning nedströms.

 

Vintern 1936-1937 flyttades och moderniserades den befintliga sorteringen till en ny och modernare, c:a 800 m. nedströms. Anledningen till denna förflyttning var i första hand att man ville komma ifrån den allt mer svårbemästrade "uppgrönningen", som gjorde det svårt att få ner timmermassorna genom sorteringsanläggningen. Speciellt vid lågvattenstånd i älven. En annan anledning till flyttningen var också att man ville mekanisera och på så sätt bli mer produktiv per arbetad timme.

Genomströmningen av flottgods ökade markant år efter år.

Den normala årsgenomströmningen av timmer låg på c:a 3-5 miljoner timmer. Som mest sorterades c:a 6 miljoner stockar under en säsong. Dubbla sorteringsarbetslag, som gick i skift, fick man använda sig av då virkesmängden var som störst.

 

Orosmolnen tornar upp sig

-virkets väg från skogen tar andra vägar.

 

Åren går sin gilla gång, men orosmolnen tornar upp sig vid horisonten. Tankegångar om radikala förändringar av virkets väg från skogarna till industrierna vid kusten, dyker allt som oftast upp hos makthavarna, i styrelserummen och i utredningar.

Övergripande var det tydligen så, att företrädarna för skogsnäringen, (beslutsfattarna och i utredningar) redan i början av 1960-talet bestämde sig för att flottningen i våra älvar skulle läggas ner och ersättas med landtransporter.

Flottningen på våra älvar passade inte in i tiden! Rationaliseringar och mekaniseringar inom skogsbruket tillät inte flottningens ineffektiva, långsamma och arbetskraftsintensiva sätt att transportera timmer.

 

Vad var då orsakerna till besluten att lägga ner flottningen i våra älvar? Inte bara i Pite-älv, utan givetvis i hela Sverige. Flera orsaker redovisades i utredningar och av uttalanden av skogsnäringens beslutsfattare.

 

Här följer några av nedläggningsargumenten:

 

1.Inga energiförluster vid "släppning" av timmer förbi kraftverken.

2.Minskade räntekostnader bl.a. av tidsvinst mellan avverknings - och förädlingsplats, med frigjort kapital som följd.

3.Eliminerad sjunkning av timmer.

4.Minskade lagerskador.

5.Lägre barkningskostnader.

6.Barkförluster - inga.

7.Större säkerhet för virkets leveranstider.

8.Produkternas värde påverkas i positiv riktning.

9.Arbetskraftsproblem vid flottning kunde undvikas. Högsäsong för flottningsarbete sammanföll med semestertid.

 

 

Givetvis möttes allt detta av motargument.

Här följer några av dessa motargument, för behållande av flottningen på Pite-älven:

 

1.Flottningen är ett energisnålt och miljövänligt sätt att transportera timmer.

Ex. Ett ton timmer kunde på 1 liter bensin (1979) transporteras:

- med lastbil 33 km.

- med tåg 105 km.

- på flottled 300 km.

 

2.Vid nedläggning av älvflottningen överförs kostnaderna till samhället genom att:

A.Arbetslösheten ökar. För Pite-älven c:a 40 nettoårsarbeten.

B.Vägslitaget ökar exponentiellt i takt med ökad lastmängd på lastbilarna.

C.Nationalekonomiskt en belastning. Olja, asfalt, gummi är importråvaror.

 

Flera argument för och emot flottningens vara eller inte vara fanns, men utredning efter utredning hade "kommit fram till" att företagsekonomiska skäl vägde tyngst.

 

Resultat:

Flottningen bedömdes olönsam(?) och skulle läggas ned!

Frågetecknet i ovanstående bedömning är befogat, (men måste tyvärr stryka på foten).

Vi ser idag vilket alternativ som segrade.

I dag den 19 augusti 1982 går den sista timmerstocken genom sorteringen i skiljestället "BÖLE-BOM"

En 100 årig epok är definitivt SLUT !

 

LJ