Böle hembygdsförening Webbansvarig

Böle Hembygdsförening

Lillmoravägen 11B

941 91 Piteå

070-5418857

bankgiro 5600-0128

bolehembygdsforening.se

 

 

Ester Eriksson,

1899 – 1975

(Ett minne av Rolf Fredrikson, elev i klass 3 och 4, 1941-1943)

Hösten 1941 började jag i tredje klass där Ester Eriksson blev min lärarinna de kommande två åren. En stor och kraftig ”fröken” med hög röst och riktigt temperament. Hon ställde mycket höga krav och disciplin av sina elever, framförallt när det gällde kristendomsundervisning. De mesta läxorna var att vi skulle lära oss psalmverser utantill, men även många citat ur bibeln. När vi fick en fråga skulle man stå upp vid sidan av sin bänk och besvara den och jag minns att en viss nervositet spred sig om man inte kunde läsa upp hela psalmversen.

Att hon krävde ordning och disciplin visade sig i samband med en provräkning. Två av mina klasskamrater viskade till varandra, troligen för att få hjälp med något räknetal. ”Fröken” Ester fick se detta och gick med bestämda steg fram till eleverna, tog tag i kragen på respektive, skakade om dem och sa till om absolut tystnad under lektionen, vilket det blev med omedelbar verkan.

I slutet av 1941 invigdes Böle bönhus, som blev mycket uppskattat av byns innevånare. Nu fanns det möjligheter att ha gudstjänster och bedriva söndagsskoleverksamhet. Ester Eriksson var under många år verksam i söndagsskolan, som var hennes skötebarn och där hon lade ned ett uppoffrande arbete. Hon skötte det med fast hand och det är många av Böles innevånare, som gått i söndagsskolan under hennes ledning.

När jag slutade söndagsskolan 1946, för att läsa

inför kommande konfirmation, fick jag en personlig psalmbok där Ester Eriksson skrivit in mitt namn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvinna med bestämd uppfattning

 

(Piteå-Tidningen, publicerat 10 maj 2006 av Jan Lundqvist)

Moralens väktare.

Hon var en bestämd kvinna, lärarinnan Esther Eriksson, Bölebyn, med synpunkter om mycket och som hon gärna förde fram. Framförallt på moralens område. Där hon med tio Guds bud som grund argumenterade för sin uppfattning.

En gång i tiden stegade Esther Eriksson med bestämda steg in på Piteå-Tidningens redaktion, i en tid då tidningshuset var beläget på Prästgårdsgatan 31. Hon hade under en längre tid retat upp sig på att tidningen ibland i det "lättsammare" innehållet publicerade bilder på kvinnor i baddräkter.

Handväskan i bordet

Esther Eriksson stod där i lång kappa, stor hatt och med handväskan i hand. Beredd att uttala sig. Hon talade med kraftfull och bestämd röst om det moraliska förfallet i samhället och ansåg att tidningen, med sina "lättklädda" baddräktsflickor bidrog till detta.

 

När man ser tillbaka på den tiden kan konstateras, så här i efterhand, att det var rejäla baddräkter som prydde damerna och absolut inte i några vågade poser.

 

Men för Esther Eriksson var varje offentlig exponering av klädplagg, som låg närmast huden, rena rama synden.

- Jag vill bara tala om för redaktören att nu har det gått för långt. Det är synd och skam det som tidningen låter läsarna ta del av. De lättklädda kvinnorna befrämjar sedeslöshet och är en fara för hela vårt släkte. Ni på redaktionen borde veta hut, sade Esther Eriksson bland annat i ett allt mer uppskruvat argumenterade.

 

Hon avslutade sitt anförande, rejält uppretad och kryddat med moraliska argument, att med att med en rejäl smäll slå handväskan i bordet.

Ester Eriksson blev på sätt och vis bönhörd, långt senare, då det inte längre kunde beredas utrymme för baddräktsflickor i tidningens spalter. Ett gott minne blev historien trots allt.

Satt i centralstyrelsen

Esther Eriksson föddes den 21 februari 1899 och hette Hortlund som ogift. Hon gick småskoleseminariet i Öjebyn och avlade där examen 1917. Hon tjänstgjorde sedan några år i olika mindre folkskolor. Fick tjänst som ordinarie vid Grundsel-Persbergs mindre folkskola 1917 och vid Klockarträsks mindre folkskola 1919 och blev vikarie vid Sjulnäs folkskola 1920 och sedan ordinarie vid Högbackens mindre folkskola samma år och biträdande vid Bölebyns folkskola 1922. Hon undervisade bland annat i slöjd. I Bölebyn blev Esther Eriksson kvar fram till pensioneringen men hade även en tid därefter vikariat inom Sjulnäs rektorsområde.

Esther Eriksson var verksam i söndagsskolan, som var henne skötebarn och där hon lade ned ett uppoffrande arbete.

Hon fick också andra förtroendeuppdrag. En tid var hon ordförande i Piteåkretsens lokalstyrelse av småskollärarnas organisation och beklädde även många år posten som styrelseledamot i centralstyrelsen för Sveriges småskollärarinneförbund. Eriksson var också en period ledamot av kommunfullmäkige i Piteå lands,

 

Bland övriga uppdrag kan nämnas att hon var sekreterare i dåvarande Svenska landsbygdens kvinnoförbund, vars styrelseledamot hon var under några år liksom på det lokala planet i Bölebyn,

 

Ester Eriksson gifte sig 1933 med flottningskontrollanten Fritz Eriksson, född 1893, och blev änka 1960. Hon gick ur tiden 1975.

"Ester Eriksson drillade oss med armar uppåt sträck"

(Av Elsy-Britt Nilsson, publicerad 22 januari 2009 i Piteå-Tidningen)

I vår skola i Bölebyn fanns ingen gymnastiksal. På fredagarna en gång i månaden fick vi flytta på bänkarna i skolsalen, nu skulle det bli gymnastik. Vår lärare Ester Eriksson drillade oss med armar uppåt sträck, höfterfäst och knäna böj. Detta var gymnastik på 1940-talet i Böle skola under vinterhalvåret.

 

I mars när vårsolen värmde och det var bra sparkföre fick vi åka spark efter Lillmoravägen. Där var en härlig backe och vi satte ihop våra sparkstöttingar till ett tåg. Fort gick det. På den tiden grusades inte vägen och nästan ingen bil körde där. Vi visste ju alla när Vargbacksbussen skulle komma, den var punktlig som en klocka. Fort körde den inte heller. (Det var inte den bussen vi ville åka med in till stan, den tog alldeles för lång tid). En tur per dag och mest för godstransport.

Badhus fanns på den tiden vid älven. Fredagar och lördagar var baddagar. Flickor och pojkar hade var sin dag. När vi var skrubbade skulle vi in i bastun som var jättevarm. När vi väl vant oss vid värmen skulle vi ut och under en iskall dusch. Det var lika gruvsamt varje gång. Sen gick vi hem med blött hår, oavsett vädret.

I dag finns ju simhallar på alla större orter. Munksund var först med simhall om jag minns rätt.Där fick man fram simstjärnor. Piteå var inte tidigare känd för att vara duktiga i den sporten.

Tänk, vi hade ingen fotbollsplan eller hockeyplan heller på den tiden i Böle! Skridskor kunde vi inte åka, träsket var ytterst sällan belagt med blankis. Någon annan sjö fanns inte.

 

Jag tror inte att vi ändå led av smygfetma bara för att vi inte hade det så modernt. Dom flesta bodde ju en bit från skolan och skulle ta sig dit på något sätt. Vi fick promenera, cykla eller på vintern åka spark. Fettisdagen var en skolledig dag. Då skulle alla åka skidor.

Byberget var populärt. Vi åkte från toppen och kom ner vid Svantes. När vi blev äldre åkte vi till Stora Råberget. Där fanns en stuga som vi kunde gå in i och elda i spisen för att få värme. Där skulle också matsäcken avätas. Vi fick alltid knäck på fettisdagen. Det var gott. Och apelsiner!

Vi åkte ner för berget och det gick fort. Eftersom inga liftar fanns fick vi ta oss upp alldeles för egen maskin. Där fick vi vår gymnastik. I dag sitter många barn stadigt vid datorn och rör sig inte annat än under gympalektionerna. Klart att dom blir runda.

 

Tack och lov är dock de flesta med i någon lagidrott. Fotboll är väl den mest populära. Innebandyn har kommit starkt. Hockeyn är väl mest populär norrut.

Här i Lund är handbollen den mest populära lagsporten. Vi har fått en ny jättefin hall. Två av mina barnbarn är med i H43:s juniorer. Jag och min man spenderar mycket tid i olika hallar runt om i Skåne för att bevista innebandy, fotboll och handboll. Barnbarnen utvecklas och har nu blivit väldigt duktiga.Dom är alla så glada för att vi kommer och hejar på. Själv lagidrottar jag inte, men jag tar mina stavar och går en runda på en timma nästan varje dag. Det är så skönt!

 

Rolfs psalmbok