Böle hembygdsförening Webbansvarig

Finska evakueringen 1944-45

- Armodets armé.

 

Det är den 19 september 1944.

Platsen är Bölebyns järnvägsstation.

Det första evakueringståget från det krigshärjade Finland är på ingång.

Tåget tuffar in på stationen.

Vi möter dem, denna glasklara höstkväll.

Vilken oerhörd syn möter vi inte.

 

Våra känslor inför vad vi får uppleva är svåra att formulera. Upprördhet och avsky inför orsakerna till dessa oskyldiga människors armod, hjälplöshet och förtvivlade situation är känslor som väller upp inom oss, som bevittnar detta tragiska skådespel på plats.

Allt hade de fått lämna. Deras hembygd stod i brand. Flera av dem kom från Rovaniemi socken, en av Finlands fattigaste.

Vad var orsaken?

Krig naturligtvis!

"De storas" uppgörelse! Makt och bestämmanderätt! Livsrum!?! Kalla det vad man vill, men "dårskap och människofientlighet" är gångbara ord.

 

Hur kunde det bli så här?

Finland hade blivit indraget i 2:dra världskriget.

Finland och Tyskland slogs sida vid sida mot Sovjetunionen. Fronten var i denna del, Finlands gräns i öster mot Ryssland. Krigslyckan och framgångarna för Hitler-Tysklands arméer var enorma fram till Stalingrad i Volgas nedre lopp mot Kaspiska havet. 1943 vid Stalingrad (nuvarande Volgograd) vände krigslyckan för Tyskland, så kan man förenklat uttrycka sig.

När det gick upp för den finska statsledningen att kriget på Tysklands sida skulle förloras, slöt Finland fred med Sovjetunionen 1944.

Enligt vapenstilleståndsavtalet skulle finnarna avväpna eller fördriva alla tyska stridsenheter som fanns i Finland.

De forna vapenbröderna - finnar och tyskar - blev plötsligt varandras fiender.

Tyskarna vägrade att avväpnas av finnarna och retirerade norrut mot Norge, som tyskarna höll ockuperat.

På sin flykt norrut gick tyskarna bärsärkagång i byarna i norra Finland.

 

Bärsärkagångens följder

Alla större samhällen, byar, gårdar och broar brände och sprängde de tyska soldaterna. Knappt något av de finska samhällena fanns kvar när tyskarna fördrivits. Detta fantastiska "skådespel" kunde betraktas av den svenska befolkningen som stod på den västra stranden av Torneå-älv. Många av de inkallade svenska "pojkarna" var stationerade vid finska gränsen och fick på plats uppleva denna fruktansvärda, meningslösa förstörelse.

Det finska hemmavarande folket, gamlingar, kvinnor och barn fick hals över huvud fly från sina hem, undan tyskarna.

 

Fly? Vart?

Ja, till Sverige

Till Sverige som inte var indraget i kriget.

Det var en bitter och trött parad av åldringar, kvinnor och barn som steg av järnvägsvagnarna den 19 september 1944 på Bölebyns järnvägsstation.

Några större personliga ägodelar hade man inte fått med sig, när man flydde till "russinlandet" Sverige.

Någon hade bara fått med sig en mjölkhämtare, en annan hade lyckats få med sig sin cykel. En ung mor hade knutit en emaljerad panna vid sin ryggsäck, vilket förmodligen representerade "den kvarvarande lyxen" i det hemmet.

Ryggsäckar och kartonger innehöll det allra nödvändigaste till livets nödtorft.

 

Vad var det för land man hade kommit till?

Inte visste man så mycket om Sverige, JA, ett visste man förstås, inget krig här, inga bomber som regnade ner från skyn. Ett underbart land att komma till. Men ändå, man hade ju fått lämna sin hembygd. Vad skulle finnas kvar, när man en gång fick återvända?

Denna armodets armé, togs emot med öppna armar i Böle.

 

Knut W. Jonsson

Organisations-Sverige träder i funktion.

Hur klarade man organisatoriskt av denna anstormning av flyktingar?

Ja, den svenska byråkratin och organisationsförmågan redde upp problemen.

I varje kommun, som skulle ta emot flyktingar, hade inkvarteringsnämnder tillsatts.

Överledare blev ett nytt förtroendeuppdrag.

Inkvarteringschefer utsågs. Förläggningsföreståndare utnämndes och fodervärdar valdes, dessa som skulle ordna och bestyra det mesta av vardagens hundratals små praktiska problem.

 

 

I de olika byarna inom Piteå landskommun skulle det hinna placeras 3.000 människor, 1.500 kor och 300 hästar, innan finländarna kunde återvända hem till sitt skövlade land 1945.

Inkvarteringskontor för de finska evakuerade i Böle var till en början förlagd till Sina Sjöbergs kafé (nedlagt för flera år sedan). Kontoret flyttades ganska snart till "Jåon"-gården, i deras sommarstuga.

Chef och ansvarig för all verksamhet var Knut W. Jonsson (en organisations- och handlingskraftig man), som skolats inom arbetarrörelsen och flottningsfacket, när dessa kämpade som hårdast på 1920-talet.

Den 24 September 1944, en vecka efter första evakueringstågets ankomst, rullade den första kreaturssändningen in på Bölebyns järnvägsstation. Sändningen bestod av 300 kor, kofösare, mjölkerskor, tolkar m.fl. Korna - dessa kära ägodelar - med nötta klövar och spända juver. Motsträviga och skärrade kor, skulle tas om hand. Det var ingen lätt uppgift.

 

Det stora kaoset var inte långt borta

Korna fördes till en inhägnad, som man gjort i ordning på mark där "Sina-vallen" nu ligger. Ett enormt arbete att skilja hjorden åt i mindre ägareenheter för vidare transport till de slutliga uppehållsladugårdarna någonstans inom kommunen.

Det var många problem som dök upp och som man inte riktigt tänkt igenom innan denna stora flock av kor var inne i inhägnaden. Att vattna korna t.ex. Korna trängde på runt såar och baljor, det blev omöjligt för någon ko att dricka. Problemet löstes med lån av ett antal roddbåtar från flottningsföreningen, som Brandkåren sedan fyllde med vatten.

På "Sina-vallen" fick korna inte stanna. Nya transporter var på väg! Septemberkylan på nätterna var också besvärande.

Principen att varje familj skulle hållas ihop och även grannar till varandra var en välbetänkt inställning. På så vis blev omställningen något mindre påfrestande.

Ute i kommunen var det en febril aktivitet för att iordningställa sommarstugor och sommarladugårdar för de evakuerades behov. Man byggde om, varmbonade och gjorde allt beboeligt för människor och djur. Den kalla vintern stod ju för dörren.

I Godtemplarhuset där flera av de evakuerade skulle bo - c:a 70 st.- satte man upp masonitskivor, så att varje familj åtminstone skulle få en liten privat vrå. Missionshuset fick tjäna som bostad åt ett helt ålderdomshem, som evakuerats från Rovaniemi. Ett helt nytt barackområde byggdes upp på rekordtid på markområdet intill "Sina-vallen". Sovbaracker för ett 30-tal personer i varje barack, matsalsbarack med köksdel, bastubarack för den personliga hygienen samt en barack för tvätt av kläder. Ja allt uppfördes i ett rasande tempo för att kunna ta emot alla de evakuerade, som i 10.000-tal trängde på vid gränsövergången i Haparanda.

 

Nya hemlandet var rena paradiset

Många personliga öden finns att ta med i denna berättelse över den finska evakueringen, som kom till Böle hösten 1944.

Vi har valt Sylvi Miettinen, som tycker att allting är som en saga. Sylvi ruskar på huvudet, när hon tänker tillbaka på den där dagen - den 19 september 1944 - då hon kom med första evakueringståget och steg av på Bölebyns järnvägsstation. Sverige kom så småningom att bli hennes hemland.

Vi låter Sylvi själv berätta:

- Jag var 19 år gammal och såg det hela mer som ett äventyr. Medan mamma (pappa låg vid fronten någonstans) och de äldre grät, tyckte jag att det var intressant att få komma till ett nytt land. Sverige var för mig rena paradiset. Lugnt och tryggt. Jag mindes hur det var i Finland, som vi så brådstörtat fick lämna.

Jag kommer från Norvajärvi, ett litet samhälle utanför Rovaniemi. På vintern fick vi inte gå ut utan att ha med oss ett vitt lakan att kamouflera oss med, ifall flygplanen kom svepande över oss.

Jag kom till Sverige med både familj och släktingar, som ett tryggt stöd. Den första tiden i Sverige var dock inte så lätt. En tid var vi 4 flickor, som bodde i en sommarstuga i Böle. Där var det så dragigt och kallt att vattnet frös i vattenhinken. Jag kommer också ihåg att vi bäddade på spismuren, där det var varmt och gott. Tyvärr var vi tvungna att sluta med den bäddningen, då det en gång började brinna i sängkläderna.

Svårast var det att förstå svenska och några språkkurser fanns inte.

Sylvi återvände inte till Finland, när kriget var över. Hon gifte sig här i Böle och blev svensk medborgare. Sylvis efternamn blev Berglund.

 

Improvisationer och sunt förnuft

Vardagshändelser som snabbt måste lösas, var ständiga bekymmer för inkvarteringskontoret. Det kunde gälla:

*Mindervärdigt "skämt" foder från en godsägare i södra Sverige,

*Tolkarna ville ha sin ersättningsfråga ordnad,

*Kuskarna på de finska förläggningarna saknade kälkar och övriga redskap, för att forsla hem ved och andra förnödenheter.

*Vem skulle ta hand om gödsel, som "föll" från de finska kreaturen?

*De finländska kreatursskötarna ville ha ersättning för att mocka i ladugårdarna och famna högivorna vid utfodringen,

*Det var kallt och dragigt i en del av de anvisade bostäderna, då temperaturen utanför de av rimfrost överdragna fönstren för det mesta höll sig omkring -25 grader. Vilka åtgärder skulle sättas in för att skydda och motstå kylan?

 

Beslut - javisst, på direkten

*Godsägaren fick skicka upp en ny sändning av prima foder. Utan ersättning.

*Tolkarna fick sin lön reglerad.

*Kälkar och övriga redskap införskaffades.

*Gödselfrågan löstes på ett elegant sätt.

*Var kreaturskötaren född före 1928 - alltså 16 år eller äldre - skulle han få kvittera ut 5:- i veckan, var han yngre skulle han få 3:- i veckan.

 

Så var det med det - allt löstes - snabbt och resolut!

 

Vintern gick!

Återresan till hemlandet i sikte

Tyskarna drevs ut ur Finland. Fred rådde åter i Finland. Alla dessa evakuerade skulle nu tillbaka till sina hemtrakter. Alla i byn hade blivit goda vänner med de inkvarterade finländarna. Det fanns en sådan stor hjälpsamhet i byn och trots språksvårigheter hade många fått god kontakt med varandra.

När de åkte kände nog många en stor saknad, men finnarna bjöd oss att komma och hälsa på i deras land, minns Martin Fredriksson.

Martin Fredriksson

Martin Fredriksson var transportchef för tågen tillbaka till Finland, när korna och de finska kreatursskötarna lämnade Bölebyns järnvägsstation våren l945. Martin Fredriksson hann göra ett flertal resor upp till Haparanda. Som en kuriosa prisjämförelse kan nämnas att Martin vid sina resor upp till Haparanda övernattade, efter avlämnandet till de finska myndigheterna, på Järnvägshotellet för det facila priset av endast 3:74.

1 logiá2:50

1 kaffe m. bröd-:75

3:25

15% betj.avg. -:49

S:a totalt3:74

Återevakueringen gick smidigt och utan större problem. Finnarna ville hem så snart det gick. Vad som väntande de hemvändande, var en svår och mödosam återuppbyggnad av sitt raserade land. Med finsk sisu och envishet kunde det svåra arbetet påbörjas sommaren 1945. Under knappa resurser och stora försakelser har ett nytt Finland byggts upp på ruinerna, som de tyska stridskrafterna lämnade efter sig.

Det gläder oss i Böle. Vi som lärde känna dem under deras tid som våra gäster.

 

 

Avvecklingen av organisationen

Förläggningskontoret, som administrerat arbetet med förläggningar, barackläger m.m. skulle nu avvecklas. Allt gick utan större svårigheter. Avvecklingen var slutförd innan 1945 gått till ända. En tragisk episod för våra finländska olyckssystrar och -bröder, hade i hög grad underlättats för dem av en generös och engagerad bybefolkning i Böle.

 

Minnesmedalj

Knut W Jonsson fick efter kriget ta emot en minnesmedalj av följande lydelse:

"Gustaf Mannerheim - Marskalk av Finland och Republiken Finlands President tackar Knut W. Jonsson, för ädelt arbete i människokärlekens tjänst och förlänar Eder såsom uttryck för vårt lands medkänsla minnesmedaljen för humanitär verksamhet till förmån för offren av Finlands krig åren 1941 - 1944".

Kommentar: Många fler i Böle borde enligt mitt förmenande ha fått samma erkänsla.

LJ

 

Böle Hembygdsförening

Lillmoravägen 11B

941 91 Piteå

070-5418857

bankgiro 5600-0128

bolehembygdsforening.se