Böle hembygdsförening Webbansvarig

Böle Hembygdsförening

Lillmoravägen 11B

941 91 Piteå

070-5418857

bankgiro 5600-0128

bolehembygdsforening.se

Mitt första skolår

Utdrag ur ”Minnen från Böle”

av Rolf Fredrikson

rolf.fredrikson@gmail.com

 

 

1939, när jag var 7 år, var det dags att börja min skolgång. Jag minns ännu hur förtvivlad jag var. Jag grät och sa till mamma och pappa att jag inte ville gå dit men här fanns inga undanflykter. De förklarade för mej att alla barn i min ålder skulle börja skolan denna höst, så visst var det dags även för mej.

 

Skolan låg några hundra meter från mitt föräldrahem. På vägen dit passerade jag bland annan Paul Jonssons livsmedelsaffär där min blivande skolkamrat Rickard bodde. Skolan var en stor timrad byggnad, rödmålad med vita knutar och vitt träfoder runt fönstren. I den övre våningen hade jag mitt klassrum under de två första åren. På gården, en bit från skolan, låg utedassen för flickor och pojkar, naturligtvis separerade från varandra. I uthuset fanns också en snickarverkstad och övriga utrymmen. På skolgården låg även den gamla skolan som byggts i början av 1900 talet. I den byggnaden fick vi så småningom lokaler för matbespisningen.

 

Mamma följde med på den första skoldagen. Det var en mycket spännande dag. Alla barn fick sin egen skolbänk med lock. I utrymmet under locket förvarade vi de läse- och skrivböcker som vi fick av fröken. Blyertspennor och radergummin delades också ut. För dessa saker fanns ett särskilt utrymme under ett annat lock längst fram på skolbänken.

Nu hade den sjuåriga skolgången börjat och jag fick min första läsebok samt skriv- och räknehäfte.

Min lärarinna, Svea Olovsson, undervisade under mina två första skolår. Hon var en liten lätt rund "fröken" med grått hår upprullat i en liten våg framtill på huvudet. Som lärarinna var hon mycket snäll med oss barn och med ett lugnt och metodiskt sätt lärde hon oss att läsa och skriva.

Hon krävde god ordning och gott uppförande. Varje morgon, när vi kommit in i vårt klassrum och lärarinnan kom in, skulle vi stå upp vid vår bänk och hälsa på fröken, likaså när vi svarade på hennes frågor. Under den första tiden var skoldagen relativt kort, endast någon timme, men förlängdes efterhand. Då hade vi matsäck med mjölk och smörgåsar med oss som vi åt i korridoren utanför skolsalen.

 

Jag minns också en cykelutflykt som vi fick göra till hennes lantbrukarhem en dryg halvmil från Böle.

Där blev vi bjudna på saft och bullar och hon visade oss även de kor, grisar och kalvar som fanns i deras ladugård. Det var verkligen en upplevelse.

 

Min första examen, efter vårterminen 1940, blev en både glad också sorgsen dag. Mamma hade sytt till mej en gul skjorta med blåa prickar samt korta hängselbyxor. Jag var jättefin. Alla mammor satt runt väggarna, på vår första examensdag, och lyssnade när fröken gav oss frågor som vi skulle besvara. Det var naturligtvis spännande att mamma var där. Om jag fick en fråga, skulle jag kunna svara på den? Jag tror nog att allt gick bra.

Under min uppväxttid hade jag ofta besvär med att jag blödde näsblod. Tyvärr skedde också detta just under lektionen på min första examensdag. Blodet droppade sakta ned på min fina skjorta och de blå hängselbyxorna. Jag blev jätteledsen för detta men min mamma kom till mej och tröstade och hjälpte till att stoppa blodflödet.

En liten förkylning med snuva och hosta var tillräckligt. En gång när jag låg hemma på soffan i köket och blödde näsblod kom Elsa, en av våra grannar, på besök. Hon fick se mitt tillstånd och ville hjälpa till att få stopp på blodflödet. Begärde av mamma att få en liten ylletråd från ett nystan. Mamma plockade fram ylletråden och Elsa band den runt toppen på mitt högra lillfinger. Nu slutar det att blöda sa hon, vilket det också gjorde. Jag förstår ännu inte hur detta var möjligt.

 

Under varma dagar på sommaren fick vi följa med mamma och pappa till en badstrand som låg nå-gon kilometer bort. Här fanns en härlig sandstrand i en liten vik av Piteälven. När det var soligt och varmt väder samlades många familjer och trivdes tillsammans. Vi hade härligt vatten att plaska i. Med saft och bullar i medhavd korg blev dagen mycket lyckad.

 

Vinterhalvåret däremot var det större problem när det var dags att bada oss barn. Men det löste mina föräldrar på följande sätt.

I källaren förvarade vi en rund trätunna som togs upp och ställdes på köksgolvet. Vattnet värmdes på spisen i stora kärl eller kanske i vattenvärmaren på gården. Sen var det dags att hoppa i och mamma skrubbade oss rena med tvål och borste. Det blev naturligtvis ett väldigt plaskande och blött på köksgolvet, men det fanns inga andra alternativ.

De äldre hade däremot andra möjligheter. Badhusförening hade bildats i början av 1930- talet och hade byggt ett badhus på en tomt vid östra brofästen av bron över Piteälven. Badhuset hade öppet två dagar per vecka. En kväll för damer och en kväll för herrar. För vuxna kostade ett bastubad 60 öre och för barn 25 öre. När jag blev för stor för trätunnan hemma på köksgolvet fick jag följa med pappa till badhuset istället. Då blev nog mamma glad.

 

Vid ungefär 6 - 7 års åldern drabbades jag av scharlakansfeber. En sjukdom som många led av vid denna tid i slutet av 1930 och början av 1940 talet. Sjukdomen var mycket smittosam, så jag blev inlagd på epidemisjukhuset i Öjebyn tillsammans med andra barn som blivit sjuka.

När mamma och pappa hälsade på mej fick de inte komma in på grund av risken för smitta. De var tvugna att stanna ute bakom ett fönster vilket betydde att vi fick höja rösten betydligt, när vi skulle tala med varandra. Jag grät många gånger under de veckor som jag var isolerad från mina föräldrar. Värst var det när de skulle åka hem efter ett besök, då rann tårarna utför mina kinder.

 

Många år senare, 1947, blev mamma sjuk i scharlakansfeber. Hon togs inte in på epidemisjukhuset, utan isolerades i hemmet. Det betydde att hon inte fick gå t ex till affären för att handla. Hon ringde istället dit och de beställda varorna levererades och ställdes på förstukvisten. Där fick hon hämta dem. Vid denna tid arbetade jag på pappas verkstad. För att slippa isoleringen från mina kompisar flyttade jag tillfälligt hemifrån under några veckor. Jag fick bo hos en av pappas bröder, Ivar med fru Ruth, under mammas isoleringstid.

Pappa kunde upprätthålla arbetet i verkstaden men han fick inte besöka någon under den här tiden.

Nu tror jag att sjukdomen är i stort sett utrotad i Sverige. Om den nu drabbar någon finns det betydligt bättre botemedel att bekämpa den med, än när jag växte upp.

 

Länslasarettet i Piteå var jag tvungen att besöka i dec 1940. Jag var bara 8 år och fick väldigt ont i magen när jag, en morgon, var på väg till skolan. Jag måste gå hem igen och pappa kallade på ambulansen som tog mej till lasarettet. Jag opererades omgående och blindtarmen togs bort. Det var den som orsakat mina magsmärtor. På lasarettet upptäckte man också att jag hade en skelning på höger öga och togs till undersökning. Jag opererades och kom hem till mamma och pappa på julaftonen, vilket nog blev en fin julklapp. En tid därefter fick jag använda en lapp över det vänstra ögat för att träna det opererade ögat. Jag fick därefter nya glasögon, som ytterligare skulle hjälpa till med en förbättrad syn.

 

 

Livstycke och strumpeband

 

Vilken typ av kläder hade vi på oss när jag växte upp? Ja, under de första tio-tolv åren var det mest hemmasydda kläder av olika slag. Mamma var en duktig sömmerska så hon hjälpte till med ekonomin genom att sy våra kläder, mest av gammalt och tidigare använt tyg. På sommaren var det mest kortbyxor och skjorta eller tröja, men på vintern måste vi ju ha varmare kläder. Då tog mamma på oss livstycke, långkalsonger och långa strumpor. Ytterbyxorna var av vadmal, tjocka och varma.

Livstycket måste få ett förtydligande.

Mamma sydde detta av ett tyg i blått med vita snedsträckta ränder. Livstycket knäpptes fram med en rad av stora benvita knappar. På varje sida sydde hon fast strumpeband med hål. På vintern, när jag använde långkalsonger, gjorde hon hål i långkalsongens båda sidor så att jag kunde ta fram strumpebandet ut genom hålet och sedan fästa fast långstrumporna, som hon stickat. På fötterna hade vi, under vintern, pjäxor eller lappskor, som var gjorda av renhud och köpta på någon marknad. När det var töväder användes gummiskor som var gjorda av gummi runt foten och ett skaft av läder. Skorna remmades med långa läderremmar. Inuti skorna hade vi även skohö, som värmde gott.

På sommaren sprang vi nog mest i tunna gymnastikskor eller barfota.

 

 

Inkomster och utgifter

 

Vilka inkomster hade man i slutet av 1930-talet och vad kostade varorna på livsmedelsbutiken eller specialbutiken?

 

En industriarbetare tjänade omkring 1 krona per timme och arbetade 8-9 timmar varje dag. Med 6 dagars arbete varje vecka blev inkomsten cirka 50 kronor i veckan och ungefär 190 - 200 kronor per månad.

För ett biträde i en livsmedelsbutik var lönen ungefär 150 - 170 kronor per månad.

 

Vad kostade då de olika varuslagen? Här kommer några exempel:

 

Mjölk, per liter 0.25

Ost, per kilo 2.10

Smör, per kilo 3.16

Margarin, per kilo1.60

Nötkött, per kilo 2.12

Vetemjöl, per kilo 0.43

Kaffe, per kilo 2.87

Socker, per kilo 0.50

Potatis, per kilo 0.14

Julskinka, per kilo 2.30

Julsyltor, per kilo 4.00

 

Biobiljetter, vuxna 0.75

Biobiljetter, barn 0.25

Dansbiljetter, damer 2.00

Dansbiljetter, herrar 2.50

 

Herrkostymer 75.-

Herrskjortor 5.00 - 9.75

Slipsar 2.00 - 6.00

 

Volvo 1939 års modell

PV 53 5.450:-

PV 56 lyx 6.350:-

 

Årsprenumeration av veckotidning:

Husmodern 14:- per år

Veckorevyn 10:- per år

Enligt en uppgift från uppslagsboken NÄR VAR HUR beräknades livsmedelsutgifterna 1940 per person och dag till 1 krona och 15 öre.

 

 

Andra världskriget - Ransoneringskort

 

Andra världskriget utbröt i september 1939 när Tyskland anföll Polen och i april 1940 besätter Tyskland även Danmark och Norge och de viktigaste hamnarna. Nu blev det besvärliga tider även i Sverige. Svårigheter att importera varor från andra länder gjorde att ransonering av varor infördes med början i mars 1940. Ransoneringskuponger trycktes upp och distribuerades ut till alla personer i Sverige från Statens Livsmedelskommission. När vi gick till affären för att handla fick vi lämna kuponger för de varor som var ransonerade. Handlaren klistrade sedan upp kupongerna på pappersark och när han köpte in nya varor från sina leverantörer fick han lämna kuponger i motsvarande grad.

 

 

De varor som började ransoneras 1940 var:

 

Kaffe och te, socker, tvål, såpa och tvättpulver, kakao, möl och gryner samt hårt och mjukt bröd.

Fläsk, ost, sirap, risgryn och matfett.

 

Under de följande 2 åren blev ytterligare varor ransonerade, ett flertal livsmedelsprodukter exempelvis havregryn, korngryn kött och charkvaror, kryddor, ägg, torkad frukt, ärter, grädde och potatisprodukter men även specialartiklar t ex skor, textilvaror, tobak och cykeldäck.

 

Räckte inte den tilldelade ransonen, för t ex större barnfamiljer, kunde de hos berörd myndighet begära extra tilldelning, eller kanske någon släkting kunde hjälpa till, men det var nog svårt eftersom alla var i samma situation.

Efter krigets slut 1945 upphörde ransoneringen efterhand. Vissa varor var dock ransonerade till 1948.

 

En del "originalvaror" ersattes av andra under kriget. Jag minns bl a att kaffe, som inte gick att köpa i affärerna, ersattes med ett surrogat som hette Mabo. Ett annat ersättningskaffe var Doskafrank. Små runda tjocka och mörka "kex" som lades i kokande vatten. Det var säkerligen inget gott kaffe men nöden hade ingen lag. Man fick köpa av det som fanns. Själv började jag dricka kaffe först i vuxen ålder.

 

Bananer kunde vi inte köpa i butiken under mycket lång tid, kanske några år, så när de äntligen fanns i lager, fick vi köpa tre bananer per familj. Handlaren ville se till att så många som möjligt fick smaka på läckerheten.

Karameller däremot kunde jag alltid köpa om pengar fanns, framförallt om jag handlade av Märta på Bergmans filial. Jag fick en stor strut för 5 öre och det fanns även halvöres karameller och 2 öres och 5 öres kola i papper. Dixi och Rival var namnet på 5-öres kolan och Svea hette 2 öres.

Tänk vilket sortiment!

 

 

 

 

Rolf Fredrikson läser själv på pitemål:

"Mitt första skolår"

Avsnitt 1:

Avsnitt 2: