Böle hembygdsförening Webbansvarig

Böle Hembygdsförening

Lillmoravägen 11B

941 91 Piteå

070-5418857

bankgiro 5600-0128

bolehembygdsforening.se

Paul Fredrikson 1904 – 1985

Text: Rolf Fredrikson

 

Bölebyns rep.verkstad drevs av Paul Fredrikson. Huvudsysselsättningen var cykelreparationer av olika slag t ex rep av punkteringar, däck och slangbyten men även helrenovering och omlackering av cyklar var en stor del av verksamheten. En slangreparation kostade 1 krona och ett nytt däck 5-6 kronor. Att helt renovera cykeln, inkl. omlackering, kostade 75 kronor.

Om man hade råd att köpa en helt ny cykel var priset omkring 225 kronor. Cykeln köptes ofta på avbetalning med 20 kronor per månad.

 

 

 

 

I slutet av 1940 talet kunde man köpa påhängsmotorer till vanliga cyklar. De monterades på sidan om pakethållaren och en kedja från motorn till kransen på bakhjulet drev mopeden framåt. Nu behövde man inte trampa längre, bara gasa på den spak som fanns på styrstången.

Det fanns olika sorter av påhängsmotorer, en del hängdes på styrstången och drevs av en rulle som trycktes fast mot framdäcket, vissa kunde monteras i cykelramen eller under vevpartiet. Det fanns också en sort som man ekrade fast i bakhjulet, s k Cyclemaster. Påhängsmotorn kostade cirka 400 kronor.

 

 

 

 

 

 

Lättviktsmotorcykeln 125 kubik, var mycket populär på denna tid och många motorer renoverades på verkstan. Byte eller reparation av cylindrar, kolvringar, kedjor och reglage av olika slag gjorde motorcykeln ”som ny igen”.

På verkstan fanns även svets- och lödutrustning så där kunde man också byta knivar till slåttermaskiner, reparation av mjölkkrukor och svetsarbeten av olika slag.

 

 

 

 

Cykel- och mopedreparationer var ju mest sommarjobb och därför tillverkades cykelkärror under andra delar av året. De gjordes av sammansvetsade stålrör till en ram, som fick en botten av träribbor. Hjul från gamla cyklar och lättviktsmotorcyklar gjorde att kärran blev stabil. Den försågs med handtag som kunde fästas i en cykel, eller en tvärslå om man använde den ”för hand” Kärran användes av många bönder att dra mjölkkrukorna till mjölkpallen f v b till mejeriet i Piteå.

 

 

 

 

 

 

 

Verksamheten utökades under årens lopp.

Den gamla smedjan som låg i anslutning till verkstaden gjordes om till en liten sportaffär. Här såldes nya cyklar, cykeldelar och mopeder. Även fiskeutrustning, en del sportartiklar, Limex skidor och Swix vallburkar fanns till försäljning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fiskeminnen

av sonen Rolf Fredrikson

Pappas största fritidsintresse var fiske, oavsett om det gällde meta harr från roddbåten i Piteälven eller att ta sin motorcykel och åka till någon annan älv eller bäck. I vissa älvar fanns öring att tillgå och i bäckar fiskade han foreller. Det är naturligt att det nästan alltid fanns fisk på matbordet i både stekt, kokt, halstrad eller i rökt form.

Det är klart att jag och min bror smittades av hans intresse och vid lämplig ålder fick vi följa med, framförallt i båten när han rodde från bron över Piteälven och upp till Barnholmen. Timret låg tätt packat inom speciella bommar, vilket kan ses i bildserien på hemsidan, och vid vissa stenkistor ankrade man båten och fisket kunde börja. Ibland fick vi övernatta i någon av flottarkojorna som fanns utplacerade efter älvens strand.

 

Vad använde vi för metspön och hur förvarade vi fisken? Med vidstående bilder vill jag visa hur pappa gjorde. (Jag har ingen bild av de spön pappa gjorde, men jag har lånat en bild av Sören Johansson i Bergsviken som fick ett liknande metspö av sin svärfar Albin Lindbäck, som också var min morbror.)

Båtmetspö´t tillverkades av grenar från enebuskar, cirka 60-70 cm längd. Barken skalades av och grenen fick torka. Sedan monterades krokar och öglor för fiskelinan. Dessa sattes fast genom att man lindade röd björntråd runt deras fästen och slutligen fernissades spö´t.

Bomullslina monterades (nylonlina hade inte kommit ut

på marknaden vid den här tiden) och vi hade fått ett

riktigt fiskeverktyg i vår hand.

 

Men var skulle han förvara den fisk han fick t ex vid bäckmete. Det löstes på följande sätt. Han tillverkade s.k. fiskekontar. Först gjorde han en träram 30 cm lång, 15 cm bred och cirka 25 cm djup. Näver hämtades från björkar och de strimlades i långa remsor. Remsorna flätades sedan fast i träramen och fästes med små nubb. Ett lock av masonit sattes fast med gångjärn av läder. Locket hade i förväg försetts med två hål med vridbart lock över. I det ena hålet släpptes den fångade fisken ner och under det andra hålet monterades en näverdosa, där masken förvarades. En läderrem knöts fast i öglor som skruvats fast på sidorna och fiskekonten var klar.

 

 

 

foto: Rolf Fredriksson

foto: Rolf Fredrikson

foto: Rolf Fredrikson

Paul Fredrikson med sin fiskekont

och båtspö från början av 40-talet